Av Jens E. Kjeldsen og Jonas Bakken
Mediene har mer og mer fått øynene opp for retorikkfagets nyhetsverdi. Det har blitt stadig mer vanlig for norske journalister å kontakte retorikkeksperter når de vil ha en kommentar etter Barack Obama har holdt tale, etter Gerd Liv Valla har holdt en pressekonferanse, eller når partilederdebatten er ferdig.
Bruken av retorikkeksperter er del av en generell økende tendens til å bruke eksperter i media. Men økningen skyldes også at kommunikasjon blir viktigere i samfunnet, og at retorikk som undervisnings- og forskningsområder vinner frem. Retorikk har blitt tema i skolen, og på universitetene i Oslo og Bergen kan man studere retorikk. Det er viktig, for det bidrar til å gi elever, studenter og alle andre samfunnsborgere evnen til å overbevise og til å motstå overtalelse. Retorikkekspertene bør være en del av dette samfunsoppdraget.
Men det er ikke så enkelt. Enhver som har uttalt seg til mediene, vet at det ikke alltid blir helt som man hadde tenkt seg. Som forskere i retorikk blir vi ofte bedt om å utale oss. Det er utfordrende. Forskning er langsom, grundig og nyansert; mediekommentarer skal være hurtige, korte og enkle. Vi skriver ikke dette for å kritisere journalister og media. Korthet og enkelhet er også retoriske kvaliteter. Og uttalelser som kommer umiddelbart etter en debatt eller en tale, gjør det mulig for oss å koble generell kunnskap om retorikk og formidling direkte til konkrete hendelser, noe som gjør saken og kunnskapen klarere og mer forståelig for leseren, seeren eller lytteren.
Men hvem er egentlig retorikkekspertene? Hva bruker pressen dem til? Og hvordan bør de opptre? Vi kjenner noen av svarene. Vi er nemlig i gang med en undersøkelse av bruken av retorikkeksperter i skandinavisk presse det siste tiåret. Allerede nå har vi noen delresultater fra den norske undersøkelsen.
Det er tydelig at norsk presse først og fremst vender seg til akademia når de trenger retorisk ekspertise; cirka 75 prosent av dem som uttaler seg, er ansatt ved en høgskole eller universitet. Andre eksperter som brukes, er pr-rådgivere, kursholdere og forfattere av bøker om taleteknikk.
Hva blir da disse ekspertene bedt om å gjøre? Forskning peker på at mediene i stadig større grad bruker eksperter til å kommentere nyhetssaker, mens formidling av fagkunnskap kommer stadig mer i skyggen. Det gjelder også retorikkekspertene. I 80 prosent av avisartiklene der retorikkeksperter blir intervjuet, blir de bedt om å kommentere en bestemt nyhetssak. I kun 20 prosent av artiklene er det fagformidlingen som er i fokus.
I artiklene der retorikkeksperter kommenterer nyhetssaker, ser vi også noen klare tendenser: Ekspertene trekkes særlig inn i nyhetssaker om politikk, og de blir først og fremst bedt om å vurdere én bestemt uttalelse eller en bestemt politikers måte å snakke på. Spørsmålene dreier seg ofte om hvor effektivt retorikken er: Vil denne talen overbevise hjemmesitterne? Hvem vant debatten? Iblant kan også eksperten bli bedt om å gi en moralsk vurdering: Hvor galt var det av Per Sandberg å si at Arbeiderpartiet har inntatt en offerrolle etter 22. juli?
Vi forstår hvorfor pressen bruker eksperter slik: De kan fylle rollen som dommer over kvalitet og moral. Vurderingene er enkle for journalister å hente inn, de er korte, de engasjerer publikum, og de skaper debatt.
Men er denne bruken av retorikkeksperter den beste – for mediene, for ekspertene selv eller for den norske offentlighet? Blir samfunnsdebatten bedre av at en retorikkekspert gir terningkast 5 til Erna Solberg?
Neppe. Når retorikkeksperter opptrer som dommere over politikernes prestasjoner og ferdigheter, forsterkes bildet av politikk som strategi og personlig maktkamp, og fokuset flyttes bort fra sakene. Og det er verken politikerne eller velgerne tjent med. Retorikkfaget har mange verdifulle innsikter om språk, kommunikasjon og debatt,
Viten om retorikk kan hjelpe oss alle med til å bli mer effektive til å kommunisere og dyktigere til å avsløre når maktpersoner prøver seg på retorisk unnvikelse, tildekking eller andre uredeligheter.
Men skal disse innsiktene komme offentligheten til gode, må journalister og retorikkeksperter snakke sammen på nye måter. Journalistene må stille andre spørsmål, og ekspertene må svare annet enn at Stoltenberg klarte seg godt. Hva vi skal snakke om i stedet, kan vi finne ut av sammen.
Det var en bra fråga. Vad ska vi med retorikexperterna?
Jag vet inte om man kan kalla ”viktig samhällsuppdrag” det som görs inom detta nya ”yrke”.
Det som står klart är att deras roll inte går att skilja från de gamla sofisterna. Retorikexperterna fungerar som något slags betygssättande av offentliga personer, men i själva verket visar de sig ofta inkompetenta att klargöra vad talaren gör med språket och avslöja det som är underligt eller vilseledande. De verkar ofta vara mer intresserade av att bedöma hur elegant och ”köpbart” är det som offentliga talare gör, än att granska vad de säger och hur viktigt det är för att utveckla en konstruktiv och tillförlitlig samhällsdialog. Retorikkonsulterna i övrigt fungerar som konsulter för att hjälpa olika organisationer och företag att sälja sig och sina produkter.
Det är beklagligt att återkomsten av ämnet Retorik inte bidragit till främjandet av ett medvetet och konstruktivt bruk av språket utan endast sett språkbruket utifrån dess manipulativa förmåga att övertyga, med vilka medel som helst. Man blandar dessutom retoriken med en rad andra kommunikativa element som har snarare med utseendet och uppvisningen än med språket att göra. Naturligtvis kan man kommunicera och locka med åtbörder och bilder, men då ska man tala om kommunikation i bredare mening, inte om retorik. Det är viktigt att kunna klargöra hur talarna väljer ord och konstruerar uttryck samt om resonemangens hållbarhet och om de intentioner och syften som olika diskurser avslöjar. Retorik handlar inte om övertalande och inte endast om övertygande. Språkbruket har många flera funktioner åsiktsförsäljningen. Det handlar om att bevaka språkbruket och dess förmåga att klargöra och förmedla kunskap på rättsätt och att bidra till samförstånd och till relaistiskt och konstruktivt beslutsfattande.